Mynningsområdet inkluderar allt som påverkas av flödet av floden och det kan delas in i tre zoner:

1. Mynningen, det vill säga den innersta delen, växtlighet med hög diversitet
2. Mynningsviken, präglad av avrinning och avstättning av fasta partiklar. Här har växtligheten svårt att etablera sig.
3. Estuariet, där man ser en klar gradient från sötvatten till saltigt havsvatten.

Ur Östersjöperspektiv berör älvmynningarna främst den tredje marina zonen som påverkas av älvvattnet och de fasta substanser det för med sig.

Älvmynningarna är i ständig förändring

Mynningarnas miljöförhållanden påverkas av den varierande strömföringen. I mynningen blandas det söta älvvattnet med det saltiga vattnet som tränger in från havet. Älvvattnet kan tidvis transportera fast substans och näringsämnen från avrinningsområdet långt ut i havet.

I mynningsområdet bygger älven eller ån långsamt upp ett delta som avancerar mot havet upp till tiotals meter per år. Vattnet i de inre delarna av mynningsområdet är oftast sött, vilket syns på dess fauna och flora. Längst ut i deltat påverkas vattnet av lokala förhållanden och av det omgivande saltiga havsvattnet.

Mynningarnas växtsamhällen består mest av undervattensväxter

En del av mynningsområdenas växter är rena undervattensväxter, en del är flytbladsväxter och en del sticker högre upp över ytan. Artsammansättningen varierar enligt det växtgeografiska läget och bottenmaterialets beskaffenhet.

Sediment, dvs. fast substans som transporteras av älven eller ån är oftast mycket mjukt och finkornigt. De första växter som lyckas slå rot är sävarter (Schoenoplectus spp.) och bladvass (Phragmites australis). Vassens och sävens ytliga rotsystem binder sediment och gör det lättare för andra arter att slå rot.

Längre ut i deltats djupare delar, där sötvattnets inverkan ännu är stark, växer bland annat vita och gula näckrosor (Nymphaea alba och Nuphar lutea). När exponeringen och salthalten tilltar övertas bottnarna av natearter (Potamogeton spp., Stuckenia spp.) och slingor (Myriophyllum spp.). I de allra näringsrikaste områdena kan vattenytan täckas av fritt flytande vattenväxter som alltså inte alls är fästa vid botten.

Fåglar och däggdjur i mynningsområdet

Vidsträckta mynningsområden är viktiga livsmiljöer speciellt för sjö- och vadarfåglar. Här trivs också många rovfåglar och tättingar och bland gyttjiga rötter hittar bisamråttorna lämpliga livsmiljöer.

I bottensedimentet och i skydd av undervattensväxterna finns rika samhällen av ryggradslösa djur och insektslarver. De områden som ständigt befinner sig under vattenytan är också utmärkta lek- och yngelplatser för många fiskar.

Mynningsområdenas arter

• Sävarter (Schoenoplectus spp.)
• Bladvass (Phragmites australis)
• Vit näckros (Nymphaea alba)
• Gul näckros (Nuphar lutea)
• Natearter (Potamogeton spp., Stuckenia spp.)
• Slingor (Myriophyllum spp.)
• Bisamråtta (Ondatra zibethicus)