Östersjönaturen belastas av gifter

Under årens lopp har många slags skadliga ämnen hamnat i Östersjön. Läget var värst under 1960–1980-talen, men då fick vi också upp ögonen för alla de problem som gifterna ger upphov till.


Sedan dess har klassiska miljögifter, såsom DDT- och PCB-föreningar, blivit förbjudna vilket minskat halterna i vattnet och näringskedjorna. Tyvärr finns det ändå ett stort antal skadliga kemikalier kvar i miljön. Förutom de kända miljögifterna handlar det ofta om brukskemikalier och läkemedelsrester.

Enligt nuvarande uppfattning är kvicksilver och bromerade flamskyddsmedel mest problematiska för Östersjön och dess organismer. Dioxiner och organiska tennföreningar, vilka tidigare användes i båtbottenfärger och för slembekämpning, är ett annat problem. Särskilt i Södra Östersjön oroar man sig också över effekterna av bly och kadmium.

Utbudet av ämnen som används i industrin och på andra håll i samhället expanderar ständigt och effekterna av alla ämnen på Östersjöns ekosystem är ännu inte kända. Ett nytt orosmoln utgörs av så kallade hormonstörare och mediciner.

Gifterna anrikas på toppen av näringskedjan

Skadliga ämnen finns överallt i Östersjöns natur, inklusive den finska kusten. Östersjön är särskilt känslig för skadliga ämnen eftersom det är grunt och har en liten vattenvolym. I världshaven blandas utsläppen i enorma vattenmassor och späds ut snabbt. I Östersjön blir halterna högre och effekterna uppenbara.

De mest skadliga för Östersjöns ekosystem är de persistenta och fettlösliga ämnena som upptas av organismer och anrikas i näringskedjans topp, det vill säga i fiskar, sälar och sjöfåglar. Också den fiskätande människan får sin del av dessa gifter.

 En person undersöker fiskar.
Halterna av skadliga ämnen undersöks i fisk.

Tidvis har Östersjöfiskens halter av dioxin och kvicksilver överstigit de tillåtna maximivärdena för matfisk. Men så höga halter börjar vara historia: tack vare miljöåtgärder har gifthalterna i fisk minskat.

Varifrån kommer gifterna?

Östersjön omges av industriländer. Alla har en tät befolkning, ett intensivt lantbruk, en mångsidig industri och ett näringsliv som också på andra sätt bidrar till utsläpp av skadliga ämnen i havet.

En del av dessa ämnen, så kallade industrikemikalier används vid tillverkning av produkter. Sådana industrikemikalier kan mestadels tas tillvara redan under produktionsprocessen. Ämnen bundna till själva produkten kan däremot hamna i miljön under produktens livscykel och senast då produkten slängs bort.

Hushåll, jordbruk och andra näringar använder stora mängder kemikalier. De finns i tvätt- och rengöringsmedel, lim, lösningsmedel, rostskyddsmedel, växtskyddsmedel, målfärger, smörjmedel och pigment. Också möbler, textilier och elapparater behandlas med flamskyddsmedel.

Miljögifter uppkommer också som biprodukter från industriprocesser samt vid ofullständig avfalls- och annan förbränning.

Infografik av utsläpp under kemikaliens livscykel: från primära sektorn, till produkttillverkning och användning och till bortskaffande av produkter.
Utsläpp av skadliga ämnen sker under olika stadier av produktionen. Källa: EEA / Meren pärskäys 2015.

Många vägar till Östersjön

Vissa skadliga ämnen som rinner ut i Östersjön transporteras dit med avloppsvatten, antingen från industrin eller från befolkningscentra. Oavsett om avloppsvattnet släpps direkt ut i havet eller i en sjö eller en älv, hamnar dess skadliga ämnen förr eller senare i Östersjön.

Vissa ämnen sprids som diffus belastning från jordbruk, skogsbruk och tätorter. Andra deponeras i havet via atmosfären.

Ingen tillförlitlig information om långtidsutvecklingen

För en stor del av de skadliga ämnena vet vi inte tillräckligt om för att kunna bedöma belastningens utveckling. Datainsamlingen om många ämnen - såsom läkemedel, droger och kosmetiska komponenter - började inte förrän på 2010-talet. Forskningen av deras effekter trampar fortfarande i barnaskorna.

Utsläppen och effekterna av vissa tungmetaller är bäst kända. Till dessa hör nickel, kadmium, kvicksilver och bly, vilka härstammar i högre grad från industrier än från bosättningen.