Ålgräsängarna myllrar av liv och de hör också till Östersjöns nyckelbiotoper. Ålgräsets rötter binder det lösa bottenmaterialet och på så sätt skapas en livsmiljö som är mer mångformig för flera organismer än en bar sandyta.
Ålgräset behöver ljus och salt vatten
Ålgräset behöver både ljus och tillräckligt salt vatten för att frodas. Största delen av Finlands ålgräsängar finns därför i Skärgårdshavet och västra Finska viken på 1 – 8 meters djup.
Ålgräset trivs bäst på sand, men störs inte av små mängder grus och lera. Arten gynnas också av ett kontinuerligt milt vågsvall som håller bottnet och ålgräsen rena från påväxt och drivande alger.
Många typer av ålgräsängar
Det finns många typer av ålgräsängar. Rena ålgräsängar är vanligast på exponerade stränder, men längre in i skärgården och vid kusten ökar andelen andra undervattenskärlväxter.
Tillsammans med ålgräs växer bland annat natingar (Ruppia spp.), särvar (Zannichellia spp.), natearter (Stuckenia spp., Potamogeton spp.) och till och med slingor (Myriophyllum spp.).
På rena sandbottnar trivs lågvuxna kransalger som havsrufse (Tolypella nidifica) och knölsträfse (Chara aspera). På bottnar där sanden är uppblandad med stenar och grus tillkommer sträng- och tagelformade brunalger.
Snäckor och kräftdjur betar i ålgräset
Ålgräsängar kan vara mycket tätbevuxna, med upp till 1000 skott per kvadratmeter. De smala bladen sticker upp ungefär en halv meter ovanför bottnet och betas av många små snäckor och kräftdjur. Betarna äter både ålgräset självt och kiselalger som samlats på dess blad.
Ålgräsängarnas arter
- Natingar (Ruppia spp.)
- Särvar (Zannichellia spp.)
- Natearter (Potamogeton spp.)
- Slingor (Myriophyllum spp.)
- Havsrufse (Tolypella nidifica)
- Knölsträfse (Chara aspera)