Åkerjord är näringsrikare än skogsjord och bearbetas varje år. En stor del av alla odlade åkrar ligger dessutom vid vattendrag eller i kustområden där de finns få insjöar. Allt detta ökar åkrarnas belastande effekt på havet.

Områden rika på sjöar håller effektivt kvar näringsämnena. Särskilt sjöar, där vattnet rör sig långsamt, har en kraftigt reducerande effekt på mängden näringsämnen som når havet.

Det är bra att notera att all belastning från land inte transporteras via vattendragen. Näringsbelastningar kan också komma direkt från punktkällor längs kusten, t.ex. från bosättning och industrier.

Jordbruket belastar mest

När det gäller näringsämnen är jordbruket den mest betydande belastningskällan i Finland. Beroende på havsområde stod jordbruket för 47 – 78 % av den antropogena fosforbelastningen under perioden 2008 - 2012.

En betydande del av näringsbelastningen från jordbruket hamnar i havet i områden som är känsliga för eutrofiering, till exempel grunda skärgårdsområden med långsam vattenväxling.

Jordbrukets belastning har pågått sedan 1950-talet

I Finland började jordbrukets markanvändning och produktion effektiveras på 1950-talet. Gödslingen ökade åkerjordens näringsinnehåll speciellt under 1960–1980-talen. Sedermera har gödslingen minskat och åkrarnas näringsbalanser sjunkit. Spåren av den tidigare kraftiga gödslingen finns ändå kvar i jordmånen.

Under senare decennier har gårdarnas storlek och specialisering ökat och produktionsinriktningarna koncentrerats till olika delar av landet. Spannmålsodlingen är koncentrerad till kustområdet i syd och sydväst, boskapsskötseln däremot till Inre Finland och Norra Österbotten. Produktionen av svinkött och fjäderfä är koncentrerad till Sydvästra Finland och Södra Österbotten. Separationen mellan djurhållning och spannmålsodling har försvårat nyttjandet av djurspillning som gödsel.

Näringsläckaget från åkrarna togs under kontroll på 2000-talet

Som ett resultat av riklig konstgödsling ökade jordmånens näringsinnehåll under en lång tid. Från och med slutet av 1980-talet började man ändå minska på mängderna, först av fosfor, men senare också av kväve.

Fosforbelastningen från jordbruket fortsatte att öka fram till 1990-talet. Sedan dess började belastningen återigen minska. Idag är fosforbelastningen ungefär 20% lägre än i slutet av 1990-talet. Minskningen är störst (28 %) i Kvarkens och Bottenvikens avrinningsområden.

Kvävebelastningen fortsatte däremot att öka ända in på 2000-talet, särskilt från älvarna som rinner ut i Bottenviken. Detta berodde sannolikt på den ökande åkerarealen och boskapsproduktionen och på en mer intensiv gödselspridning. Först under åren 2007–2012 minskade kvävebelastningen något.

Belastningen från jordbruket kan fortfarande minskas

Näringsbelastningen från jordbruket kan minskas genom att förbättra näringsåtervinning, gödsling av växter efter behov, ökad användning av naturgödsel och bindning av näringsämnen till jordmånen med hjälp av gips.

Miljökompensationssystemet, tidigare känt som miljöstödssystemet, är en mekanism för att styra odlarnas verksamhet i en miljövänligare riktning. På det hela taget är det lättare att begränsa gödslingen än att försöka fånga upp näringsläckaget från åkrarna.

Det bör noteras att jordmånens egenskaper förändras långsamt. Minskningen av gödselkvantiteterna återspeglas inte omedelbart i en minskning av belastningen. Också egenskaper av ett vattenområde kan fördröja förbättringen av dess tillstånd även om den yttre belastningen reduceras.

Tätorternas belastning kunde fortfarande minskas

Avloppsvatten från tätorter utgör den näst största kvävebelastningen i finska havsområden. Dess belastningsandel har dock minskat genom en effektivare borttagning av kväve från kommunalt avloppsvatten.

Avloppsvatten från nästan alla finska tätorter har behandlats i reningsverk sedan mitten av 1980-talet. Att minska näringsbelastningen av kommunalt avloppsvatten är fortfarande viktigt.

Belastningen från reningsverk har minskat, särskilt för organiska ämnen och fosfor. När det gäller fosfor avlägsnas mer än 90% och i de största rensningsanläggningarna mer än 95%. Istället avlägsnas endast omkring hälften av kvävet. Kväverening utförs huvudsakligen i anläggningar nära kusten.

Beredskap för störningar, särskilt i små reningsverk, saknas fortfarande på många ställen. Vid störningar är det ofta nödvändigt att släppa ut vattnet orenat. Särskilt problematiska är avloppsnät som läcker eller är i dåligt skick.

Behandling av avloppsvatten i glesbygden är ofta bristfällig

Glesbygden är den näst största källan till fosforbelastning. Omkring 800 000 finländare bor fortfarande i hus som inte är anslutna till kommunala vattenreningsverk. Dessa fastigheter måste ha sina egna avloppssystem.

Behandling av avloppsvatten i glesbygden och från fritidsbostäder förbättras avsevärt. Betydande investeringar har gjorts under de senaste åren för att minska näringsbelastningen från glest befolkade områden.

Belastningen från skogsbruket syns länge

Skogsbruket är den tredje största källan till fosforbelastning. Skogsbrukets andel av totalbelastningen är liten, men lokalt kan den vara av stor betydelse, särskilt i de utdikade torvmarkerna i Bottenvikens avrinningsområde.

Skogsbrukets andel av belastningen har sjunkit under de senaste decennierna, särskilt genom minskad skogsdränering och effektivare vattenskyddsåtgärder. Den minskade dikningen kommer att ytterligare minska kvävebelastningen. Fosforbelastningen kommer sannolikt att öka något eftersom arealen fosforgödslade torvmarker ökat under de senaste åren.

I motsats till vad man tidigare antog, ser det ut som om skogsbruksåtgärdernas verkningar fortgår under flera decennier efter att dräneringsverksamheten upphört.

Massa- och pappersindustrin belastar vattendrag

Den industriella belastningen på vattendrag nådde sin topp i början av 1970-talet, men sedan dess har belastningen minskat kraftigt. I Finland stod massa- och pappersindustrin för den största belastningen av vattendragen.

Industrins utsläpp av fosfor och kväve sjönk kraftigt redan i slutet av 1980-talet. Detta berodde både på förbättrade processer och på effektivare vattenrening.

Under åren 1985–1995 minskade industrins fosforbelastning med 57 %, kvävebelastningen med 34 %. Under följande tioårsperiod, 1995–2005, minskade fosforbelastningen ytterligare med 46 % och kvävet med 22 %. Under 2000-talet har belastningen inte minskat nämnvärt.

Kvävedeposition från atmosfären

Den tredje största kvävebelastningen på havet utgörs av kväve som deponeras från atmosfären, dvs. luftnedfallet i sjöar. Om man adderar detta till det kväve som deponeras direkt i havet blir det luftdeponerade kvävet Finlands näst största belastningskälla.

Fiskodlingen - en lokal belastningskälla

Fiskodlingen är koncentrerad till Finlands sydliga och sydvästliga havsområden. I Skärgårdshavet står fiskodlingen för 3 % av fosforbelastningen och 2% av kvävebelastningen (exklusive fiskodlingen på Åland). Även om siffrorna inte är totalt sett stora, är fiskodlingen fortfarande den största lokala belastningskällan i koncentrationsområden för fiskodling.

Belastningen från fiskodling var som störst i slutet av 1980-talet. Idag har näringsutsläppen minskat till mindre än en tredjedel av 1980-talets nivå. Minskningen av belastningen drevs främst av en minskning av fiskproduktionen och en minskning av den specifika belastningen (effektivare användning av näringen).

Också naturlig urlakning

Alla näringsflöden från avrinningsområdet beror inte på mänsklig aktivitet. Den naturliga urlakningen eller belastningen består av näringsämnen som frigörs genom naturliga processer. Totalbelastningen är summan av denna och människans belastning.

Under åren 2010–2016 transporterade Finlands åar och älvar i medeltal 3 500 ton fosfor och 77 000 ton kväve ut i havet varje år. Den naturliga urlakningen stod för 28 % av fosforbelastningen och 38 % av kvävebelastningen. Resten av belastningen orsakades av människan.