Eem-perioden: Förbindelse till Nordsjön och Vita havet
Den senaste istiden föregicks av en värmeperiod som kallas Eem. Den inföll för cirka130 000–115 000 år sedan.
Under Eem-perioden var havsnivån hög och Fennoskandien en ö. Breda sund förenade Östersjöbäckenet med Nordsjön och Vita havet. Vattnet i Eem-havet var alltså betydligt saltare än idag
I Finlands nuvarande havsområden finns det inte längre några avlagringar från Eem-perioden. I Södra Östersjön har man dock hittat sådana.
Täckt av en stor glaciär under senaste istiden
Senaste istiden inträffade för 115 000–11 700 år sedan. Vid den tiden var hela Östersjöbäckenet täckt av inlandsisen. Denna istid kallas Weichsel och hade sitt maximum för cirka 20 000 år sedan. Så här sent var alltså hela Östersjöbäckenet täckt av en flera kilometer tjock inlandsis. Dagens Östersjö är alltså, geologiskt sett, ett mycket ungt hav.
För cirka 18 000 år sedan började isen dra sig tillbaka i Södra Östersjön och för 10 000 år sedan var hela bäckenet isfritt. Efter det har området inte varit täckt av inlandsis.
Turvis insjö, turvis brackvattensbassäng
Under och efter isens reträtt har Östersjön varit turvis en sötvattenssjö och en brackvattensbassäng.
För cirka 18 000 år sedan, då klimatet blev varmare, började Baltiska issjön att bildas i kanten av den tillbakadragande kontinentala glaciären. Issjöns yta låg tydligt högre än havsytan vid samma tidpunkt.
Genom att studera så kallade varviga leror, avlagringar från den här tiden, kan man se att temperaturen växlade kraftigt mellan årstiderna. Under somrarna smälte isen snabbt och stora mängder finkornigt material sköljdes ut i havet. Betydligt mindre på vintern.
Den Baltiska issjön existerade i över 6 000 år.
Det första brackvattensskedet efter istiden inleddes när ett sund öppnade sig rakt genom mellersta Sverige och förenade Östersjön med Nordsjön. Detta inträffade för cirka 11 700 år sedan. Tusen år senare stängdes förbindelsen och Östersjön blev åter en insjö, som vi idag kallar för Ancylussjön. Ancylus-skedet började för 10 700 år sedan och varade i knappt 2 000 år.
Ancylus-skedet har lämnat spår i form av leravlagringar med mörka sulfidhaltiga strimmor.
Litorinahavet, den nuvarande Östersjöns föregångare
Den senaste brackvattenfasen inleddes då Östersjön, för cirka 9 000 – 10 000 år sedan på nytt förenades med Nordsjön, nu via Danmark. I Östersjöns huvudbassänger började brackvatten skedet för ca 8 000 år sedan. I Östersjöns södra delar började brackvatten skedet lite tidigare än i de norra delarna dit saltvattnet sipprade in något senare. Det här skedet av Östersjöns historia kallas Litorinaperioden.
Vattenekosystemet i Östersjön genomgick en dramatisk förändring när fysikaliska och kemiska förändringar av vattenmassan inträffade. Insjöförhållandena byttes på mycket kort tid ut mot brackvattens förhållanden.
Litorinahavet påminde mycket om dagens Östersjö, men vattnet var saltare.
Vår Östersjö är bara några tusen år gammal
Den brackvattensbassäng som vi kallar Östersjön har existerat i bara några tusen år. Också under den här tiden har havet genomgått stora förändringar. Landhöjningen har fortsatt, vattenytan sjunkit i vissa områden och förbindelsen till Nordsjön har försvagats vilket har lett till att vattnets salthalt minskat.
Om landhöjningen fortsätter och världshavens yta inte stiger kraftigt kommer Bottniska viken i framtiden att snöras av vid Kvarken. Detta kommer att inträffa om cirka 2000 år. Då försvinner förbindelsen mellan Bottenhavet och Bottenviken och Bottenviken blir den största insjön i Europa, Bottensjön.
Bottniska viken om 4 000 år.
Läs mer om Östersjöns historia på Geologia.fi.